I april 1987, Jigme Singye Wangchuck den unga monarken i Bhutan, en liten himalaya nation inklämd mellan de muskulära axlarna i Indien och Kina intervjuades av Finansiella tider. På frågan om Bhutans utveckling, som rörde sig i en snigelhastighet jämfört med Nepals och Thailands, erbjöd Wangchuck ett svar som omedelbart gick in i annalerna från Bhutanese Legend. Bruttonational lycka, förklarade han, är viktigare än grov nationell produkt.
Kung Wangchucks kommentar galvaniserade sitt folk, som redan sökte ett sätt att förena deras djupt hållna tibetanska buddhistiska övertygelser med den postindustriella världens obsessiva materialism. Och det ledde till en debatt om en fråga som amerikaner, trots de löften som gjorts av självständighetsförklaringen, aldrig riktigt har förstått. Vad är lycka, och hur odlar en regering detta svårfångade tillstånd i medborgarnas hjärtan och sinnen?
In i drakens land
Efter andra världskriget, när FN började spetsen för utveckling runt om i världen, sågs allt genom linsen för ekonomisk tillväxt: vägar och flygplatser, dammar och gruvdrift. Senare tror jag att världen förstod att många länder i denna strävan efter ekonomisk utveckling hade tappat sina själar, säger Kinley Dorji, chefredaktör för Kuensel, Den nationella tidningen i Bhutan. Deras kultur var borta, deras miljö var borta, deras religiösa arv var borta. Bhutans inställning till utveckling, grov nationell lycka, är en förtydligande av den processen.
Bhutan är ungefär en tredje storleken på Nepal, som ligger på grund av västerut, precis utanför en skiva av Indien. Buddhismen anlände dit på sjunde århundradet, ungefär samtidigt som Tibet nådde. (Padmasambhava, den stora tantriska mystiken vars esoteriska läror fascinerade Nepal och Tibet, är också vördad i Bhutan.) Några av de tidiga bosättarna som reste från Tibet till Bhutan kallade sig Drukpa, eller draken, och namnet Druk Yul (land med draken) är vad etniska Bh kallar deras land.
Band of Warrior Monks svepte genom regionen fram till 1600 -talet, när en kraftfull Drukpa -abbot som kallade sig Shabdrung (vid vars fötter en underlag) grep kontrollen. Shabdrung körde ut en våg av tibetanska inkräktare, krossade ett internt uppror genom att konkurrera Lamas och började processen att förena Bhutan. Under Shabdrung byggde Drukpa Fortressliknande kloster gong Massiva citadeller som fortfarande fungerar som Bhutans religiösa och administrativa centra.
1950 män
För att komma in i detta tidlösa land och detta är bara min andra gång i mer än 20 års resor i Asien, gör jag en kort men spektakulär flygning mellan Kathmandu (Nepals huvudstad) och Paro, där Bhutans enda flygplats ligger. Efter mindre än en timme sjunker Druk Air Jet över tjockt trädbevuxna foten och landar vid flygbanan, 7 300 fot över havet. Trots deras närhet är Nepal och Bhutan världar från varandra. Jag landar i Bhutan, jag är förvånad på nytt av Sylvan -bergen, söt luft och brusande floder. Det är långt ifrån Kathmandu -dalen, som under den torra våren ligger under en pall av föroreningar, omgiven av avskogade kullar och giftiga, anemiska bäckar. Mest dramatiskt av allt är Bhutans relativa tomhet: landets totala befolkning (från och med 2002) är mindre än 700 000, jämfört med 25 miljon för Nepal.
De fantastiska skillnaderna mellan Bhutan och Nepal är inte oavsiktliga. Mer än någon av dess sydasiatiska grannar har Bhutan odlat en obsessiv nationalism, drivet av en kraftfull misstank för förändring. På vissa sätt verkar det mer som en orörd religiös reträtt eller en exklusiv landsklubb än en suverän stat.
Denna tankesätt blev tydligt synlig i slutet av 1980-talet, när King Wangchucks regering, som tittade på den exploderande hindu-Nepali-befolkningen i landets söder som ett hot mot Bhutans Drukpa-identitet, tog desperata steg. Det krävde en klädkod som krävde att män och kvinnor bär den traditionella robelike Gho och tänka, respektive under öppettider och till formella tillfällen. När jag går på gatorna i Thimpu, Bhutans rustika kapital, känner jag att jag är på uppsättningen Star Trek Ett avsnitt där besättningsmedlemmarna befinner sig på en planet av till synes fogliga, pyjamamatklädda främlingar. Bhutanesiska vuxna som fångas i T-shirts är böter eller tvingas tillbringa en vecka på en arbetsgrupp.
Även i slutet av 80 -talet blev Dzongkha Bhutans officiella språk och Mahayana -buddhismen till sin officiella religion. Ut ur sammanhanget kan dessa policyer läsas som fascistiska. Men när man tittar runt i regionen på Tibets brutala ockupation, är Nepals sinneslösa utveckling och Indiens religiösa stridighet Bhutans ansträngningar att homogenisera sin nationella identitet vettigt. Alla figurerar in i King Wangchucks stora experiment för att upprätthålla sitt land som ett nära sammansatt samhälle och uppnå det upplysta målet om grov nationell lycka.
De fyra pelarna av lycka
Problemet med en politik som grov nationell lycka är omedelbart uppenbart för alla som har arbetat i utländskt bistånd eller utveckling: lycka är immateriellt. Hur mäter du det? Hur vet regeringen att den har uppnått sitt mål?
I utkanten av Thimpu, längs floden, står ett omarkerat stuckaturhus mellan en bevuxen gård och en liten timmerbruk; Det är centrum för Bhutan -studier. Jag klättrar på en kort flygning av dammiga cementsteg och anländer till en trädörr, blockerad av en hängande tibetansk matta. Jag lyfter den tunga gardinen och gapas förvånad. Inom är en högteknologisk lera fylld med datorer och allvarliga forskare, varav en, en man som heter Sonam Kinga, går framåt för att hälsa mig. Kinga är klädd i en smart svartvit Gho. Hans ovala glasögon är perfekt matchade med hans stiliga, symmetriska ansikte. Han talar snabbt och sätter en snygg ram runt den abstrakta uppfattningen om grov nationell lycka.
sjuttiotalskläder för män
Lyckan är bortom mätning, tillåter han. Det är ett ultimat tillstånd som vi arbetar mot. Men det finns medel som tar dig dit. Och det är dessa medel som kan kvantifieras. Centret, säger Kinga, har använt buddhistiska principer för att identifiera fyra specifika pelare på vilka bruttonational lycka vilar: god styrning, kulturbevarande, miljöbevarande och ekonomisk utveckling. Var och en av dessa, medger han, har egenskaper som aldrig har varit och aldrig kan kvantifieras, men var och en kan analyseras objektivt.
Låt oss ta kulturbevarande, säger Kinga. Vi har cirka 2 000 kloster i detta land. Det faktum att de fortfarande är aktiva, att de stöds av staten, att det finns munkar som gör vad de har gjort i århundraden, är en konkret aspekt av kulturell bevarande. Vi kan räkna antalet munkar som studerar; Vi kan räkna antalet gamla kloster och hur många nya som byggs. Vad vi kan inte Räkning är den kulturella effekten av allt detta värdet av att hålla dessa traditioner vid liv.
Liksom alla andra Bhutaneser jag pratar med ser Kinga grov nationell lycka som en personlig och ett professionellt mål. Det är ett sätt att leva, främja nationalism och andlig praxis. I det Bhutanesiska samhället är kungen den förenande kraften, säger han. Han är inte bara en politisk figur; I kärnan är han en buddhistisk ledare. Vår kungs visdom i att integrera visdom och medkänsla med vetenskapliga metoder och tillvägagångssätt är grunden för vår nationella politik. När vi bryter ner alla aspekter av det bhutanska livet finns det få platser där regeringen inte kommer in. Inte som en mellanliggande styrka, utan som en styrka som kompletterar initiativet från privata människor.
Skolor uppförs överallt, trots att Bhutan, Kinga påminner mig, är intensivt jordbrukare. (Cirka 85 procent av alla Bhutaneser är jordbrukare.) Utbildning är gratis upp till högskolanivå, och regeringen tillhandahåller högskolestipendier, för studier hemma eller utomlands, till studenter med kvalificerade testresultat. Kinga fäster några ytterligare fördelar med att vara ett bhutanskt ämne: medicinsk vård är gratis för alla; En nationell pensionsplan, utformad för att stärka den minskande rollen för den storfamiljen, har just släppts; Mammaledighet är tre månader för kvinnor, 15 dagar för nya fäder.
Eko-ljus
Bhutans regering är också djupt investerad i den tredje pelaren i Gross National Happiness: landets miljö. En strategi för att skydda landets miljö är den snäva kontrollen av turismen. Inga turister alls tilläts till Bhutan före 1974. Politiken har sedan dess avslappnat, men antalet besökare är fortfarande strikt begränsat. 1998 svärmde en halv miljon utlänningar in i Nepal; Bhutan medgav bara 5 000. Och med alla besökare debiterade cirka $ 250 per dag (som inkluderar transport, logi, en certifierad guide och alla chili du kan äta), ser du inte många shoestring backpackers.
Till och med denna begränsade mängd turism är under belägring. Nyligen, när Kuensel körde upprörda brev som rapporterade att turister hade överträffat lokalbefolkningen på en traditionell buddhistisk festival, trampade över templets grunder och skjuter sina videokameror i dansarnas ansikten, började en del bhutaneser fråga om några .
När det gäller att bevara deras naturliga miljö är Bhutaneserna dock av ett sinne. Nästan alla utbildade medborgare kan recitera statistik om landets häpnadsväckande biologiska mångfald. Bhutan är värd 165 arter av däggdjur och mer än 675 fåglarter. Det finns 600 arter av orkidéer ensamma och mer än 300 medicinalväxter som Bhutaneserna fortfarande utövar traditionell medicin, som lärs ut i de buddhistiska Sutras. Det bhutanska engagemanget för miljöbevarande är inget annat än inspirerande och kan tjäna som en modell för världen i stort. En anekdot indikerar djupet i detta åtagande. För några år sedan installerade invånarna i Phobjikha Valley, kända för sina migrerande kranar, stolt el i sin by. Det upptäcktes dock snart att vissa kranar flydde in i kraftledningen. Så byborna slet dem ner och bytte till solenergi.
Det finns många andra exempel på denna typ av miljö. Plastpåsar, utvecklingsvärlden, är förbjudna; Så är tvåtaktsmotorer. Och regeringen har nyligen infört tuffa lagar av bränslekvalitet. Fiske i de flesta floder är förbjudet, liksom jakt. Nötkreatur som betar, som har förstört det amerikanska Mellanvästern, är begränsad. Loggning är begränsad och gruvdrift är strikt kontrollerad. 2 juni är Coronation Day, men kungen har avskräckt pomp och parader och förklarat semesterens sociala skogsbruk och ber skolor och samhällen att plantera träd över hela landet. Minst 60 procent av Bhutan förblir under skogstäckning, och en fjärdedel av landområdet är skyddat inklusive stora migrationskorridorer, som gör det möjligt för djurliv att passera obehindrat från den indiska staten Assam till Kina.
Dessa ansträngningar vi gör på miljöskydd är inte en ny sak, säger Sonam Kinga. De bärs inte på de senaste filmerna eller problemen med förstörelse. De har alltid varit en del av det bhutanska sociala livet och beteendet, sammanvävt med påverkan av buddhismen i vårt samhälle. Det är en integrerad del av grov nationell lycka.
Till exempel, förklarar han, vi ser inte på träd eller floder som bara biomassa. Vi ser dem som levande enheter. Stenar är bostäderna för vissa gudar som garanterar skyddet av ett samhälle. Vissa djur, som stag eller tiger, är fästen för lokala gudar. Så påverkan av buddhismen har alltid varit en nyckelfaktor för bevarande här. Och inte bara av flora och fauna utan till och med av icke -mänskliga andar. Vårt skyddsbegrepp sträcker sig utöver den fysiska biosfären.
En intensiv enhet med det buddhistiska hemlandet verkar definiera den bhutanska personligheten. En kväll stannar jag in för en bild av Dragon's Breath, en lokal rom som är infunderad med bhutanska chili i den populära Benez -baren. Där träffar jag Tshewang Dendup, en ung bhutansk journalist som nyligen har återvänt från 18 månader vid University of California, Berkeley. När jag frågar Dendup om han frestades att stanna i Amerika, gapar han på mig i misstro. Liksom nästan alla bhutaneser som är utbildade utomlands, flög dendup hem i det ögonblick som hans studier slutade. Stående i César Chávez Park, med San Francisco över bukten och Berkeley -kullarna bakom mig, visste jag att jag var på en maktplats, säger han och nickade. Men det frestade mig aldrig att stanna i USA. Jag längtade ständigt efter en dos av Himalaya förnuft.
Kamelot öster
En morgon klär tre bhutanska vänner mig i en lånad gho. Det verkar lika bra som alla att uppleva den bhutanesiska livsstilen inifrån och ut. Jag tycker att plagget är både tungt och befriande slags en tung badrock. Således blev jag av med min guide för Simtokha, på den södra sluttningen av Thimpu Valley. Här ligger Bhutans äldsta Dzong, byggd av Shabdrung 1627. Mittemot Dzong ligger en gymnasium, som just har släppt ut till lunch. Jag promenerar upp på vägen, stoppar barnen och frågar två saker: deras egna definitioner av lycka och om de tror att deras regering faktiskt bryr sig om dem.
Lycka betyder fred, sir, säger en pojke som heter Sonam Dorji. Om det finns fred, kommer det naturligtvis lycka. Nej, herr?
Bhutans regering försöker skapa lycka, och den bryr sig om mig och mina vänner, ekar Yeshi Chudu. Mitt liv i Bhutan är väldigt glad, håller med Sonam Choekyi. Jag oroar mig inte så mycket, bara för mina studier. Och ja, regeringen bryr sig om oss. Kungen prioriterar Bhutans ungdom! Jag lyssnar på allt detta i vördnad; Det är inte det svar du skulle få på många amerikanska gymnasier. Å andra sidan har kommentarerna en konstigt skriptring. Jag flinar och förstår varför vissa resenärer hänvisar till Bhutaneserna som Stepford -buddhister.
halvärmad tatuering män
Nyckeln till detta fenomen Bhutan som Camelot East är den enda saken som de flesta av Bhutans grannar, särskilt fattiga Nepal, brist: det starka ledarskapet för en smart buddhistisk kung. En av de mest slående sevärdheterna jag har sett i Bhutan är ett fotografi av kung Jigme Singye Wangchuck, nu i slutet av 40 -talet. Han är en särskilt stilig man. På fotografiet är Wangchuck som bär en snappy Red Gho hukad ner, huvudet svagt vända, lyssnar intensivt på en ung pojke. Tillsammans med Kneesocks sportar kungen ett par robusta vandringsstövlar. Han verkar varje tum ett folks monark skarp och bekymrad, majestätisk men tillgänglig.
Och i den bästa traditionen med buddhistiskt styre är kungen tillgänglig. Alla bhutanska medborgare med en klagomål kan plantera sig själv på vägen till den kungliga motorcaden, som håller ut en ceremoniell halsduk, kallad en Kopné. Hans majestät är tvungen att stoppa och höra framställningen. Om han anser att fallet har meriter, hänvisar han det till Royal Advisory Council, den Bhutanesiska motsvarigheten till den amerikanska högsta domstolen skillnaden är att rådet inkluderar buddhistiska adepter.
Jag träffar rådgivare Gembo Dorji på hans extra men moderna kontor i Tashichhoe Dzong, en spretande vit förening som fungerar som landets Capitol Hill och centrala stift. Dorji, nu 37, lämnade universitetet och blev munk vid 21 års ålder. En lugn, nästan ohörligt mjukpratad man, han bär en rödbrun och gul mantel och en skrymmande casio på handleden. En rostfärgad Kopné, draperad över hans vänstra axel, identifierar honom som medlem av den högsta domstolen i landet.
Jag ber rådmannen att förklara hur en buddhistisk rättsväsende bidrar till god styrning, en av de fyra pelarna i grov nationell lycka. Vi i Bhutan har bevarat vår kultur så länge, mellan mycket mäktiga nationer, bara på grund av buddhismen, säger han. Så moralisk utbildning är mycket viktig. Vi tror att sann lycka bara kan komma inifrån.
Finns det en sådan sak som fundamentalistisk buddhistisk lag, frågar jag, med sedvanliga påföljder och straff?
Vår lag är definitivt baserad på buddhistiska principer, svarar han. Men det stavar inte påföljder. Det finns ingen dödsstraff. Livstids fängelse är den högsta straffen eller avbokningen av en affärslicens för en affärsman. Vi väger prioriteringarna i varje fall vi måste ta itu med.
Finns det något försök att rehabilitera brottslingar med hjälp av buddhistiska principer?
Inte ännu, medger han. De går bara i fängelse. Men när ett fall kommer till vårt råd försöker vi se situationen så medkänsla som möjligt med en förståelse för motiv som ilska, svartsjuka och passion och se om det kan avgjorts genom ömsesidig förståelse. Vi kallar framställaren som har överklagat och tillåter honom att tala sitt sinne. Sedan förklarar vi sätt att förstå eller en överenskommelse, baserat på buddhistiska principer. Käranden får 10 dagar eller två veckor, och under denna tid försöker de tänka och diskutera saken med människor som kan ge dem goda råd. I många fall fungerar det.
Detta perspektiv på lagen är spännande, som den verkar depersonalisera brottslighet. Domhandlingen blir en möjlighet för buddhistisk praxis och andlig tillväxt. Hur kan vårt samhälle förändras, undrar jag, om vi försökte se kriminella handlingar från sexuella övergrepp till terroristbombningar genom medkänsla snarare än avsky eller hämnd? Våra påföljder kan förbli styva, men vår förmåga att avleda framtida brott skulle vara mycket större.
hög blekna frisyr män
Problemet med nationalism
Bhutan är en anmärkningsvärd plats, och begreppet grov nationell lycka är oemotståndligt. Men kungariket, trots sin turistpropaganda, är inte Shangri-La. Liksom demokrati, företagsetik eller omedelbart kaffe är målet ett teoretiskt som kanske eller inte kan förverkligas.
Hinder för grov nationell lycka, förklarar Kuensel Redaktör Kinley Dorji, är hinder för Bhutan. Vi sitter på schweiziska kaféet, lunch på samosas och äppeljuice. Jag förväntar mig att Dorji fokuserar på Bhutans två törnigaste politiska kriser. Assamesiska militanter i det djungande söderut, kämpat för ett hemland, har korsat gränsen och attackerat Indien inifrån Bhutan. New Delhi har hotat repressalier, men Bhutan försöker resonera med rebellerna. (När den här historien gick för att skriva ut hade den lilla Bhutanesiska armén faktiskt engagerat upprorna i väpnad konflikt.) Då finns det den pinsamma frågan om cirka 100 000 nepalesiska flyktingar, många av vars familjer bodde i Bhutan i generationer. Dessa människor startades från Bhutan i slutet av 1980 -talet, efter folkräkningssiffrorna föreslog att de så småningom skulle överträffa den inhemska Drukpa. De flesta är nu i snusiga läger i södra Nepal.
Men Dorjis främsta oro visar sig vara TV som en oändlig styrka, som introducerades för Bhutan för bara fem år sedan och kommer nästan som en flyginvasion. När satellit -TV anlände 1999, säger Dorji, Kuensel fick brev från nödställda barn som hade fått en dos av World Wrestling Federation. Vi pratar om en generation barn som är uppvuxen i en stark buddhistisk miljö, säger han. Nu skrev de till oss och sa: Varför slår dessa vuxna män varandra så nådelöst? Varför?' De var mycket störda. Dorji suckar. Idag accepterar de naturligtvis det.
Detta är något av en underdrift. Över hela Thimpu märker jag att barn bär T-shirts som har stjärnor i WWF-golvet varandra med glattiga smackdowns. Bajsur och MTV T-shirts are equally popular. There’s little doubt that violent och explicit shows affect social behavior, especially that of young men. During my stay, a Western woman was molested while walking alone through Thimputhe first time something like that had occurred, an aid worker tells me. The values instilled by our parents, the oral tradition, grochfathers’ stories around the fire at nightthat’s what television has replaced, Dorji declares.
Det är konstigt att höra en tidningsredaktör skylla media för sitt lands elände. Men Dorji, vars nio- och 11-åriga söner är enorma Bajsur Fans, är verkligen oroliga. Han vill se buddhistiska ideal och etik som föras in i barns liv och börjar på grundskolanivå. Han anser att dessa värden bör vara en del av läroplanen och integreras i skolläsmaterial och att moderna föräldrar, med deras moderna problem, inte längre är tillförlitliga källor till buddhistisk utbildning. Bhutan är ett litet land, kil mellan två stora nationer, säger han. Principerna för grov nationell lycka slås samman med vår överlevnad. Bhutanesiska människor, särskilt den yngre generationen, måste växa upp och uppskatta den nationella identiteten: vårt kulturella, religiösa och miljömässiga arv. Om det förstås kommer folket att veta hur de ska hantera alla sina problem.
Några av folket, i alla fall. Huvudflugan i salva av grov nationell lycka, för mitt öga, är inte Sex och staden Men den mycket främlingsfientliga nationalismen som har gjort det möjligt för Bhutan att överleva i ett nästan orört tillstånd.
Detta är verkligen tydligt på gatorna. När jag går längs Norzin Lam (en väg som halverar centrala Thimpu), som är fodrad med träbutiker och tjock med fotgängare, tänker jag på hur kläder kan vara en stor utjämnare, men i Bhutan visar det en omedelbar skillnad mellan den inhemska befolkningen och alla andra. Bortsett från västerlänningar, som är undantagna från klädkoden, är de enda människor som inte är i nationell klänning de av indiskt och nepalesiskt ursprung, som ständigt påminns om att de inte är, och aldrig kommer att vara, bhutanesiska medborgare.
Oupplyst policy
En timmes bilresa väster om Thimpu, staden Paro är som en vild väststad: två våningar byggnader med målade fasader och handbokstäver, män som lo som lo som slappnar mot träväggar, dammdjävlar som virvlar ner på huvudgatan och skickade gamla kvinnor som skämmer in i dörröppningar med näsdukar pressade över deras ansikten.
I Paro träffar jag en schweizisk hjälparbetare som jag kommer att kalla Reno, som ger mig mycket att tugga på när det gäller situationen för icke-drukpa-invånare. Det finns sju rangordningar av bhutanskt medborgarskap och status för uppehållstillstånd, säger han, som kan ändras baserat på beteende. Om en Bhutanese gifter sig med en utlänning, till exempel, sjunker hans eller hennes betyg. Och de utan ett icke -invändningskort kan inte få pass eller hitta civila tjänstejobb. Denna nationalistiska politik arbetar ibland till och med mot bhutaneserna, om de råkar vara av nepaliskt ursprung. Om din farbrors systers son befinner sig i ett nepali -flyktingläger, säger Reno, kan du finna att du har några svårigheter.
This isn’t ethnic cleansing but passive-aggressive behavior that makes non-Drukpa feel like second-class citizens. Bhutan isn’t like Africa, where they kill each other with machetes, Reno says. But the authorities can prevent so-called southern Bhutanese from getting good jobs and slowly get rid of them that way.
En ironi är att lika många Drukpa fortfarande förlitar sig på traditionell tibetansk medicin, utbildade indier och nepaleser tenderar att fungera som sina läkare och vårdgivare. Och många södra asiater arbetar i Bhutan på undervisnings- och redovisningsavtal.
frisyrer män
Senare, i en liten Paro-restaurang, förenas jag av Drolma (inte hennes riktiga namn), en 23-årig kvinna med ett brett, grinande ansikte. Hon är tydligt av nepalesisk härkomst. Gå ner till södra Bhutan så ser du vad som verkligen händer, säger hon tyst. När ministrarna kommer till stan kan nepaleserna inte möta dem. Och det är alltid Drukpa som får framstegen, kampanjerna och möjligheterna att studera utomlands. Hon skakar på huvudet.
Även om Drolma föddes i Bhutan, är hon inte medborgare; Hennes identitetskort märker hennes klass 6, en icke -national bosatt. Men hon hatar Nepal, och det finns inget arbete i Indien, så hon kommer att stanna i Bhutan tills hennes status upptäcks och hon har sparkats ut. Nepalesiska som bor här har inga mänskliga rättigheter, säger hon och rycker på axlarna. Bruttonational lycka? Jag tror inte det.
Föreställ dig alla människor
Inget land, inte ens ett Himalaya -rike som grundades på buddhistiska principer, är perfekt. Men Bhutan har åtminstone en ram för självförbättring och ett samvete om dess handlingar. Och landet håller på att skapa en ny konstitution. Utkastet till dokument är fullt av underbara fraser till exempel, det ger oförstörbara rättigheter till vilda djur och träd såväl som för människor. Det förvandlar Bhutan till en konstitutionell monarki, styrd av ett ministerråd. Det mest häpnadsväckande, det innehåller vid Wangchucks insisterande på en klausul som gör att kungen kan tas bort från tronen om hans undersåtar förlorar förtroendet för hans styre.
En sak med Camelot: det skulle inte ha fungerat som republik. Många bhutanesiska fruktar att regeringen av folket är för mycket förändring, för snart. De är inte säkra på att Bhutan är redo för demokrati och pekar på korruptionen i Nepal och Indien som exempel på vad den nya konstitutionen kan ge. Vi behöver inte rusa eller hålla jämna steg med den moderna världen, insisterar på Pema (igen, inte hennes riktiga namn), en artikulerad sjuksköterska. Ja, demokratiska principer är vad vi strävar efter. Men vi måste ta dem in i vårt eget sammanhang utan att nödvändigtvis följa vad andra har gjort.
När Bhutan förbereder sig för att anta vissa amerikanska politiska och kulturella värden (från att skapa sin egen räkning till sändningar Sex och staden ), en fråga bedevils mig. Hur kan USA förändras om vår regering och människor avsätter manteln av en supermakt och fokuserar på lycka som det slutliga målet för våra nationella och individuella liv? Det är ett frustrerande ämne, eftersom resurserna för att skapa ett sådant samhälle är helt klart inom våra medel. Men resurser räcker inte. Det avgörande, som Dalai Lama har påpekat, är motivation och vår har äventyrats av decennier av företags girighet, personlig materialism och sitcom -återkörningar.
Ändå kan vi fortsätta att hoppas på en upplyst amerikansk era en ålder där vår nationella politik är baserad på medkänsla snarare än girighet. Att komma till den punkten är kanske inte svårare än att lösa en berömd buddhistisk koan: Vem är modig nog att lossa klockan från den hårda lejonhalsen?
Svar: Den som band det där i första hand.
Jeff Greenwald (www.Jeffgreenwald.com), a Svv Bidragande redaktör, skrev om de etiska konsekvenserna av andliga resor till Burma för vår november 2003 -nummer.
